matildajohansson

Kategori: TANKAR &TEXTER

Får inte den svarta dockan vara med?

".. Förresten uppdaterade nyss Facebook och såg alla arga kommentarer om att en svart docka klipps bort från Kalle Anka … Jag förstår inte all den frustration mina Facebook-vänner känner just nu. Vi lever inte i ett samhälle längre där man säger nigger om ett bollspel, vi lever i 2012 där diskriminering av ens bakgrund inte ska existera. Vad spelar det för roll om scenen klipps bort? Kan man uppdatera och anpassa till idag så ska man ju självklart göra det. Helt plötsligt blir vissa människor så sentimentala över saker folk aldrig brytt sig om tidigare, ”jag vill ha kvar min svarta docka i Kalle Anka, annars förstörs ju julen”. Äh, lägg av och vakna upp i nutiden istället. Vi ska väl alla hjälpa till att leva i ett mindre diskriminerade samhälle! Gör om 1930 – gör rätt 2012. Hur svårt kan det vara?"
 
Så skrev Blondinbella i sitt senaste inlägg om nyheten att man klippt bort delen med den svarta dockan som stämplas OK av jultomten i kalle ankas jul. Jag hade själv tänkt att skriva ett inlägg om detta, och blondinbellas åsikt hjälpte mig lite på traven. Men det är inte så att jag håller med henne, om att anpassningen till 2012 och det där. Snarare tvärt om...
 
Enligt de som är för bortklippningen så handlar det hela för motarbetning av diskriminering. Man vill minska diskrimineringen helt enkelt. Det ska tydligen vara nedverderande att en docka har färgen svart på sig. För vem undrar jag då. Enligt mig är det däremot lite taskigt att ta bort det som speglar nationalitets-skillnader. Vi ska väl inte göra någon skillnad nu helt plötsligt, bara för att dagisfröknar får för sig att förbjuda pepparkaks-utklädnad i luciatågen? På tal om detta ska jag nog skippa att bygga snögubbar iår, och anmäla willys för att sälja pingvinstänger med lakrissmak. Eller iallafall ha sönder alla snögubbar jag får syn på och starta en facebooksida som är emot pingvinstångs-försäljning. Någon kanske tar illa upp liksåååååm?!?!!?
 
Nä men helt seriöst så blir jag bara så irriterad på hur folk börjat leka moral-hjältar på senaste tiden. Låt pepparkakorna och dockorna va för fan.
 
 
 
 
 
 

NYÅRSKLÄNNIGS-HETS

Ohhherregud... att det är smidigt och bekvämt att beställa från internet?? MY ASS. Detta var då det mest stressfyllda moment jag utsatt mig själv för på länge. Överdriver till max men hallååå eller, det va såhär att jag hade letat runt på massa sidor och till slut hittat min dröm till nyårsklänning som för tillfället låg i min "shoppingbag" på nelly.com. Safe and secure, tänkte jag och surfade runt på lite bloggar och scrollade facebook medans jag väntade på det rätta ögonblicket att klicka in alla uppgifter och skicka efter klänningen. Nu är det dags kände jag, och gick in på nelly-fliken. Mitt öga glider sakta upp till högra hörnet och upptäcker att det står "innehåller 1 varor för totalt 299kronor" vilket var en free-bra som jag hade tänkt ha under. Klänningen var dock borta både ur min shoppingbag OCH på hemsidan. ÅÅÅÅÅÅHHHHH. Då är det såklart någon som har köpt den, mendans den låg i min shoppingbag. Sekunden senare följer ett två minuter långt utbrott från min sida, vilket två av mina tjejkompisar i skype fick ett gott skratt utav. Mamma som hörde det hela föreslog att jag skulle kolla på ellos, "ELLOS ÄR ÄCKLIGT" blev mitt svar. Asså vad jag har förvandlats till, jag låter ju som nån bitchig mode-diva. Förstår ni min frustration though? 
 
Och till min sista frundering. Betyder detta att jag kan ta ett mjölk-paket ur en valfri kundvagn (som inte är min) inne på ICA och ba "tyvärr med du var inte tillräckligt snabb till kassan så nu är detta mjölkpaket mitt!"
 
 
Seems legit to me.
 
 
 
 
 

LITE FRUSTRERAD.

Okej nu måste jag avreagera mig lite. Jag skulle kolla på ett klipp på youtube, så kommer det upp en reklam innan klippet startar. Jag hör en röst som visar sig tillhöra en av killarna i one direction. Det va nån sådär gullig kärlekslåt ni vet... "Den låten lät ju fin" tänkte jag och klickade på länken som gjorde att låten börjades spelas på spotify. Det börjar bra, "Your hand fits in mine like it's made just for me but bear this mind it was meant to be"...Oj detta verkar ju nästan som något jag skulle gilla tänkte jag och fortsatte lyssna. But then comes the very line that made me sätta en ostbåge i halsen (nej jag åt inte en ostbåge då, det var innan. Men det lät ju lite bra.)
 
"You've never loved your stomach or your thighs...but I'll love them endlessly"
 
Helt seriöst, vad är det för sångtext?
Det blir värre, trust me. Kolla bara:
 
"I know you've never loved the sound of your voice on tape 
you never want to know how much you weigh 
you still have to squeeze into your jeans
but you're perfect to me "
 
Man kanske inte älskar sin inspelade röst. Men och? Men vadå vill inte veta vad man väger? Vem bryr sig helt ärligt? Ok det kanske man gör, men dom lägger ju fram det som om om man rädd för att veta sin vikt så är man bra. Klart man är bra precis som man är oberoende vad man är rädd för osv, men varför skriva på det sättet? Och you still have to squeeze into your jeans-snacket. Ja älskling du är ganska tjock men du är perfekt endå. Typ att om man behöver klämma in sig i jeansen så är man väl inte vacker men one direction minsann jo dom tycker du är perfekt. VARFÖR SKRIVER MAN EN LÅT OM VIKT ÖVER HUVUD TAGET? 
 
"you never love yourself half as much as i love you 
you'll never treat yourself right darling but i want you to 
if i let you know, i'm here for you
maybe you'll love yourself like i love you oh"
 
Denna versen är jag inte bästa kompis med heller. För det första så startar det hela hos sig själv, man måste lära att älska sig själv. Det är något en pojk/flickvän borde uppmuntra till istället!! För självkänsla och självförtroende är attraktivt och dessutom (och framför allt) viktigt för att må bra. Men denna låten får det att framstå helt konstigt. Snubbarna måste vara de mest utseendefixerings- och ideal-befriade dudesen på jorden. Aha, gött för dom. Förlåt en direktion-gänget men denna låten är inte bra någonstans.
 
 
OK det var nog allt jag ville få ut för tillfället. Nu ska jag plugga, hej då.

-

❝it makes you wanna run like never before,
it makes you wanna disappear and don't care anymore
it makes you wanna cry and fall slowly to sleep
it makes you wanna get down so very deep

you don't know where you belong or where you want to stay
not even who you are and what you're gonna say
tomorrow is another day, hopefully with another rhyme
this is just a feeling that come and go all the time❞

Har du någon gång kännt känslan av att inte kunna sätta fingret på känslan? Till en början kanske man vet exakt vad det är som skaver, men sedan är det något mer som gör det hela så mycket starkare. Men man vet inte vad det är. Det är nog det som utlöser den största paniken hos de flesta. Känslan av att inte veta varför man mår hur vad vem när varför. Det kan vara jordens största sak, eller unidersums mest ovisentliga lilla faktor. Båda har förmågan att göra mig galen. Jag gick långt bak i arkivet, närmare bestämt till den andra mars tvåtusenelva. Grävde efter gamla känslor. Det slutade med att jag hittade denna texten, som jag skrev rakt från hjärtat. Jag kan inte komma ihåg exakt vad som hade fått mina fingrar att dansa den dansen på tangentbordet. Men visst kan jag känna igen mig, om känslan som kommer och går hela tiden. Känslan av att bara vilja springa som aldrig förr eller försvinna och sluta bry sig. Gråta och bara somna in. Så känns det för mig när jag inte har kontroll på situationen, när saker händer och jag är några meter efter. Som om jag inte riktigt hinner med förloppet. Någon vrider upp rörelsetempot på marken man går på, och man springer och springer och ramlar till slut. Jag har alltid ställt mig upp efter det fallet, ibland direkt. Ibland har det tagit ett par dagar, ibland har situationen vänts på ett par minuter. Det har även tagit flera månader ibland. Det får ta sin tid. Ibland krävs det en dag av lugn, se över situationen, det som har hänt och ska hända. Att stanna upp en stund, trycka på paus. Som idag. Det är okej. Det viktiga är bara att se till att ställa sig upp igen.
Lite estetiska hipster-life-daydream-bilder taken by me. I gamla rummet i new york. Jag undrar vems om bor där nu.
 
 

LITE SVAR PÃ… TAL

"Har läst din blogg väldigt länge och fått uppfattningen om att du är kristen och inte dricker alkohol? Men efter att du kom tillbaka från USA har du ju varit på en hel del fester, dricker du fortfarande ingenting eller har du börjat med det?"
 
Hej på er! Jag fick denna kommentaren för ett tag sedan, och kände att det var dags att svara på den nu. :-) Det stämmer att jag är kristen, jag är troende. Jag tror att Gud finns och jag tror på att han har makten att påverka våra liv och hjälpa till, det enda som krävs är att man tror. Vilket jag gjort hela mitt liv, och jag kan med ren glädje och tacksamhet säga att Gud har hjälpt mig igenom mycket saker som jag aldrig skulle klara utan styrkan man upplever när man ber om hans hjälp.
 
När det kommer till alkohol så har jag alltid varit mer eller mindre emot det, tyckt att det bara verkar onödigt liksom. Men som med allt annat så ändras synen men har på saker och ting, och nu kan jag inte säga att jag avstår helt. Fast det finns en liten detalj som enligt mig är det viktiga i det hela, och det stavas MÅTTA. Det är viktigt att kunna se skillnad på att supa sig stupfull så fort man får chansen, och att dricka en drink eller en cider någon gång då och då. De flesta väljer ju dock att avstå helt, vilket är det vanligaste bland kristna. Och det tycker jag är väldigt strongt gjort, likaså som jag accepterar folk som dricker mer än vad jag anser är bra för en. Och måtta är nyckeln till det mesta enligt mig. Så aa det gäller att kunna veta var gränsen går, och om man har svårt för det så är det bättre att låta bli helt! Jag tror man känner det där inom sig. Och man kan faktiskt ha riktigt kul utan alkohol också!
 
Sen en annan sak som går lite hand i hand med detta om alkohol, är styrka i sig själv. Det är lätt att påverkas av andra, falla för grupptrycket och följa med strömmen. Så är det med alla saker här i livet! Men trots detta så tycker jag det är viktigt att alltid agera uifrån sig själv. Inte falla så lätt liksom. Fråga dig själv, vill jag ge mig in på detta? Det kan handla om vad som helst som är aktuellt, vilka man umgås med, alkohol, rökning, gymnasieval osv osv... Att själv känna att det man gör är ens egtet val, och om man känner att det är det rätta beslutet så tror jag att man kommer ganska långt på vägen.
 
Hur ser ni på allt det här? Skulle va kul att höra era åsikter! :-)
Var starka i er själva! Kram! ♥
 
 

SOMETIMES I FEEL LIKE I DON'T BELONG ANYWHERE

By this time last year, everything was so different. Wasn't it? It's always like that, stuff was different before. Time passes by fast. And suddenly that situation you were in is at its very finish line, or even further. Maybe you wish you were still in that moment enjoying it even more than you really did, or maybe you are just relieved that time period of your life is over, it can be written in past tense. Anyhow, the fact that we are looking back on our lifes like this is mostly because we are aware how incredible fast out days goes by. It might be a corny thing people just say, but there's a truth in it. So take advantage of every little moment, opportunity and chance you face. Embrace what you have, keep what is positive and change what is negative. Don't let others manage over how you feel, be your own hero, do what you really want and make sure you feel the way you want. We are all are worth what we consider a good life. And then by this time next year, you'll be able to look back with a smile on your face.

Jag är en person som ofta tänker tillbaka på hur det var innan. Vare sig det handlar om saker jag är glad och tacksam över, eller om det är händelser jag helst helst vill glömma för att det varit så jobbigt. Överanalyserar helt enkelt, och tänker en himla massa. Förra året vid den här tiden så hade jag precis öppnat en helt ny dörr i mitt liv, i ett nytt land och ny stad på en helt ny skola. Allt som hände var nytt och jag fick nya intryck och erfarenheter dygnet runt. Jag var i ett stadie då jag var tvungen att peppa mig själv varje morgon för att våga och orka. Men just då visste jag nog inte hur allt som hände mig skulle ge så stark effekt på hela mitt tankesätt bara ett år senare, men nu märker jag verkligen hur saker kan hjälpa en att växa så otroligt mycket. Det är nog ganska lätt att själv relatera till det här med tid, och hur saker och ting har ändrats både omrking en och inuti sedan samma tid ett år tillbaka.
 
Nu säger vi Hello October. Hösten är på väg, det är kommer bara mörkt när man vaknar och det kommer så småningom vara mörkt när man kommer hem också. Vardagen kan kännas tung, skolan kan kännas skit och allt kan bara vara helt allmänt jätte-pissigt. Men man kan även se en ny månad som en bra start att ändra det som är. Vill du se skillnad i ditt liv tills nästa år vid den här tiden? Get done what has to be done. Och framför allt, tro på dig själv så ska du se att allt kommer falla på plats till slut.
 
 

ÄNNU EN FET TEXT OM SAKER SOM FÖRSIGÅR I MIN HJÄRNA

Klockan är 07.04 och jag sitter på bussen på väg till skolan. Egentligen har jag sovmorgon, och börjar inte förens 9.50 på fredagar men idag har jag och några andra i klassen tagit initiativet att öva vår låt inför en kommande konsert, istället för att sova lite extra.

Som i alla andra vardagliga situationer som jag mött sedan jag flyttade tillbaka till Sverige igen så jämför jag. Och det är en big ass skillnad kan jag ju säga. I de flesta situationer iallafall. Om jag skulle vara i USA nu, eller jag ska nog inte dra hela USA över en kant, men jag ska berätta hur det kunde gå till där jag gick skolan. Jag och ett gäng kompisar skulle öva inför en kommande konsert (precis som idag) efter skoltid, på eftermiddagen någon gång. Killarna i gänget var redan tillbaka på skolan och jag och en tjejkompis kom lite senare. För det är nästan omöjligt att komma i tid med New yorks bussar. De går ofta och kör fort, men busstiderna kan man glömma. Antingen tvingas chaffisen stanna bussen för att folk inte "move to the rear" = folk flyttar inte bakåt = det blir proppfullt med folk vid främre dörren= man kommer inte in på bussen. Eller så är det någon som plankar och hamnar i konflikt med buss-chauffören (ja det hände en gång, kvinnan som hade plankat och chauffören skrek på varandra tvärs över en proppfull buss, 7 på morgonen. Folk suckade högt och kollade klockan medans jag satt och log nöjt för mig själv. Ännu ett New york-moment. Jag älskar. Welcome to a regular day in the states typ.) Men iallafall, jag och min tjejkompis var några minuter sena som sagt. Sedan när vi var framme vid skolan, gick in och kom fram till säkerhetskontrollen så sa en av securityn att vi inte kunde komma in. Hon skulle sluta för dagen och det är strikt förbjudet för elever att vistas i skolans lokaler när det inte är några skol-väktare där. Jahapp.Vi hade visst inte så bra koll och hade tagit för givet att vi kunde repa. Jag försökte förklara att vi verkligen behövde lite tid då det var sista repningen innan konserten. Kanske kunde hon vänta en liten stund så vi kunde köra igenom låten vi hade en gång menade jag. Men hon bara bitchade vidare om skolans säkerhetspolicy och regler efter att jag försökt ignorera lite regler och kompromissa ihop något med min svenska hjärna. Det hände mig ofta, jag ville göra något som inte var tillåtet eller möjligt enligt det som är vanligt där men som för mig med mitt svenska tankesätt är helt självklart. Just säkerhets-frågan har mycket med 9/11-attentatet att göra vet jag, hela USAs tankegångar om säkerhet ändrades helt efter det och nu för tiden tror man att minsta grej är kopplad till al Qaida. Skämt å sido, verkligen. Men det är en så stor skillnad i hur man tänker, vilket jag tycker är ganska intressant trots att jag i just den situationen bara ville dö på hela grejen. säkerhet säkerhet säkerhet.

Trotsatt jag saknar livet där borta så uppskattar jag verkligen känslan av att just nu befinna mig i en buss som är glest på folk och inte skakar på grund av de håliga vägarna. Att inte behöva stå upp hela bussturen och till och med kunna sova en liten stund i det mjuka sätet om jag vill.Sånt uppskattar jag också på ett helt annat sätt nu. Och veta att när jag kommer fram till skolan kommer jag få komma in, vi kommer få öva våra låtar och ingen säkerhetsvakt kommer läxa upp mig med strikta säkerhetsregler. Det är intressant faktiskt hur man kan uppskatta en så vanlig situation så mycket endast för att man vet hur det kan vara i andra situationer på andra ställen i världen. Med bitchiga säkerhetsvakter, proppfyllda bussar och regler min svenska sida inte riktigt förstår.
 
 
 
 
 
 

SOME OF MY DEEP ASS THOUGHS

Who knows, maybe today is our last day? What would you do if it actually was?

This very day, it was 11 years ago the twin towers in New York city fell to the ground. Can you believe it? I really can't. The thought of this horrific event reminds me of two things. Two important and pretty damn true things. First is, time passes by so fast. I feel like it was just like yesterday when my family and I were standing at the Brooklyn bridge watching the two enormous light poles which had the exact same location as the towers had before the attack. In general, history passes by super fast. The subject I'm discussing right now happened in modern time, while most of alive people today were in life. And it is history already. Isn't that insane? Imagine 100 years from now, in 2112, reading about the terror attacks at nine eleven as something old. It'll probably be seen like something unreal that might not even have happened since no living person will be able to tell our own story at that point. Because all of us will be gone by then.
 
I remember last year this day. And even days and months before. I remember writing essays and having discussions about the event in school, in every single class. No wonders since the new yorkers have this close to their american heart. It's probably mandatory to bring it up in school, especially in America. As if the coming generation would walk around unknowingly otherwise. Well, that's just a thought. ”Never to be forgotten,” they say. They feel duty to remember what really happened and most people agree with this opinion while others partly och completely disagree. I remember talking to a girl in English class, who claimed that poeple should stop caring since it was such a long time ago by now. As if we are too farsighted. Too country-loving. I don't know if I would join her in her party but however, she gave me a different point of view. Which I like. People in general, average people, usually share opinion with the rest. We are go-with-the-flowers. So, I liked that girls point. Even though I believe that the facts about what happened at 9/11 should keep on being spoked about, and even though she acted a bit rude and had an over-all negative accent when she gave her opinion, I felt something new. It was fresh. Well, let's continue.
 
The second thing I thought of is how precious life is. This day, 11 years ago, so many lives were lost. In addition, a huge number of people's lives got affected from this one little decision to crash into the twin towers. Before this, people were walking around looking on life like how it simply is. We get up in the morning, eat our cereal, get on the train, on the bus, on the bike...we make our way to wherever we are going and stay there for a couple of hours doing whatever we are doing until it's time to leave, we kiss and we hug and we go to sleep. And a whole bunch of other things of course. But that's not my point this time. My pint is that this day something changed. The pattern of thinking broke and suddenly life started to seem so much more precious. I think that is the one simple word to use. Life is precious. So let us take advantage of what we have. Every single week, day, hour, minute and second is time created for you to make the best of it. Because who knows, maybe today is our last day on this little place called earth? What would you do if it actually was?

Today will never come again. Be a blessing, be a friend. Encourage someone. Take time to care. Let your words heal, and not wound
 
 



sources
text:my mind
pics: my camera & tumblr